Statens politik

Statens politik är aen uppsättning tydligt definierade relationer som härrör från alla möjliga interaktioner mellan grupper baserade på bevarande, övning och erövring av makt. Med sina mål ställer statspolitiken tillfredsställelse över landets invånares betydelsefulla intressen. Den mottar en mängd impulser från samhället, som i första hand strävar efter att uppnå sina mål, samtidigt som de uppfyller först och främst sina egna behov och intressen. Staten är inblandad som en förmedlare för att reglera alla typer av konflikter och konflikter.

Statens politik är en holistisk ochkvalitativt bestämt område av det sociala livet. Dess struktur innefattar sådana delar som politiskt medvetande, politisk process och, naturligtvis, ett politiskt system, vars huvudsakliga institution är staten.

Statlig politisk aktivitet, sombrukar ha ett stort utbud av typer och typer. En av dem är statsinkomstpolitiken. Det är en integrerad del av socialpolitiken. Dess syfte är att lösa viktiga uppgifter. Den första uppgiften är att ge hjälp till de befolkningsgrupper som är särskilt i behov av det (det beror på social trygghet). Samtidigt omfördelas statens intäkter från befolkningen genom att ta ut olika skatter och avgifter. Med tanke på det faktum att statspolitiken i Ryssland syftar till att hjälpa de fattiga kan man dra slutsatsen att skatter som tas emot från en befolkning med stora inkomster går till personer i nöd.

Allt detta händer med hjälp av socialaöverföringar, det vill säga penningsystem som gör betalningar till allmänheten. Deras mål är att förebygga brott, utveckla humanismens principer i samhället och stödja efterfrågan.

Statens politik som helhet riktar sig tillså att en betydande del av dem får den befolkning som de behöver när de organiseras och fördelar inkomsterna. Detta bidrar i sin tur till den normala reproduktionen av arbetskraft och minskningen av spänningen i samhället. Men sådan omfördelning av budgeten är i regel oftast begränsad av statens ekonomiska möjligheter, eftersom budgetintäkter kanske inte är så stora att det faktiskt leder till ett budgetunderskott. Om beslut fattas att finansiera, även i en sådan situation, är det troligt att detta kommer att leda till en ökning av beskattningen på befolkningen, så att kostnaderna är täckta och följaktligen inflationen. Och detta kommer att väsentligt undergräva marknadsekonomins normala funktion.

Av det ovanstående kan vi dra slutsatsenDen statliga politiken syftar främst till att möta samhällets behov och se till att medlemmarna får en normal utveckling och en anständig levnadsstandard.